Den första historian handlar om en resa jag gjort. Min mamma arbetade i slutet på nittiotalet som volontär i Chiles huvudstad Santiago. Då passade jag på att hälsa på henne och samtidigt luffa runt i stora delar av Sydamerika i fyra månader. Det var en väldigt lärorik resa. Mamma jobbade i ett slumområde utanför Santiagos centrum. Där försökte hon hjälpa kvinnor till eget företagande och egen försörjning genom att ordna hantverkskurser och hjälpa dem att hitta ut på marknaden. Ni har säkert sett dem på teve, dessa områden där ”husen” står tätt, tätt och är byggda av brädlappar och buckliga plåtbitar. Mamma själv bodde inte i det området utan i ett medelklasskvarter på andra sidan stan, men varje morgon tog hon bussen till slummen och fick jag följa med och vara med några dagar, promenera i området och prata med kvinnorna som deltog i verksamheten. Det var glada kvinnor försökte klara sin vardag så gott de kunde, deras bekymmer låg främst hos sönerna som började bli vuxna och inte såg några utsikter att kunna försörja sig själva eller en familj.
Andra söndagen efter att jag kommit till Santiago bestämde vi oss för att fira lite att jag kommit. Vi tog en lång promenad till en tjusig glassbar som låg i stans finare kvarter där bl.a. svenska ambassaden ligger. Redan i medelklasskvarteren där mamma bodde var husen omgärdade av murar och låsta portar. Ju närmare finkvarteren vi kom, blev husen större och vräkigare och utstrålade lyx och rikedom. Murarna blev högre och täckta med glassplitter för att ingen skulle kunna klättra över.
Det är svårt att inte börja fundera över hur saker och ting hänger ihop när man på mindre än en kvarts bussresa kan förflytta sig mellan två sådana ytterligheter som jag gjorde redan första veckan i Chile. Och då är Chile inget fattigt land i jämförelse med t.ex. Peru eller Equador. Pengarna finns, men de fördelas inte. Men det mest skrämmande var att de rika, och även medelklassen, valde att stänga in sig bakom höga murar för att inte bli utsatta för dem som hade det sämre ställt. Och inte bara valde, det var helt naturligt att det var så!
Strax efter att jag kom hem hörde jag på radion om ett bostadsrättsområde i Malmö som hade börjat bygga stängsel runt området för att hålla obehöriga ute. Det var då min politiska medvetenhet vaknade på allvar. Vart var Sverige på väg?
---
Min andra historia handlar om när jag tog steget in i politiken. Det var 2004 och två av mina fyra barn skulle börja förskolan för första gången, för jag skulle ut och jobba hade jag tänkt. Jag fick redan i oktober löfte om en plats hos en dagmamma hemma i Färnäs och barnen skulle få börja direkt efter nyår. I precis samma veva hade bun insett att man måste spara massor och började se över verksamheten. Nils Carlsson, ordförande i bun och som då var moderat, talade om att ”knöka in” fler barn på förskoleavdelningarna och man ströp samtidigt tillgången på vikarier och speciallärare ute i skolorna. Den dagmamma mina barn skulle börja hos sade man upp i december och plötsligt stod jag där utan förskoleplats. Det tog till mars innan jag fick en plats klar på Rödmyrens förkola och under den tiden kunde jag ju inte jobba.
Hur kunde det få bli så här, var vi flera föräldrar som undrade. Vi gick ihop och ordnade träffar med politikerna i kommunen (jag minns att det var första gången jag mötte Gösta Frost) och ställde både de små och de riktigt stora frågorna om hur politikerna tänkte när de tog sådana här beslut. Jag minns hur vi hade förberett detaljfrågor hur många barn det skulle bli på avdelningarna och hur man skulle hantera alla barn som behövde extra hjälp i skolan. Och vi avslutade med ”vad tror ni alla dessa neddragningar kommer att kosta om tio-femton år i form av ungdomar som fallit ur systemet o.s.v.”. Vi fick en del bra svar och andra inte fullt så bra. Det övergripande svaret blev dock att det är ”kommunstyrelsen som bestämmer ramarna”.
Det som fastnade hos mig var frågan hur kommunstyrelsen kunde tänka så kortsiktigt. Nu har jag varit med ett tag, jag har fått svar på även den frågan, men det är inget tillfredställande svar och jag kommer att återkomma till det.
---
Om man jämför Sverige med Chile så är Sverige ett påtagligt mycket mer jämlikt land. Vi har inga slumområden och våra rikemansområden är ännu inte omgärdade av murar. Våra medelklassvillor omgärdas av små låga staket som snarare markerar än stänger ute. Detta är något att vara stolt över! Tyvärr går den svenska jämlikheten åt fel håll. Klyftorna mellan människor har ökat, de rika har blivit rikare och de mindre välbärgade har blivit fattigare under denna mandatperiod. Det kom i år ut en bok som heter ”Jämlikhetsanden” som under våren har varit en snackis i den politiska världen. Den beskriver nämligen resultatet av en omfattande forskningsstudie som visar hur mycket bättre jämlika samhällen är i förhållande till mer ojämlika. Då har man mätt sådana saker som livslängd, folkhälsa, kriminalitet, kunskapsnivå och andra faktorer som logiskt sett tyder på välmående samhällen. I länder med mindre inkomstskillnader, högre jämlikhet, mådde folk generellt bättre, mindre fetma, lägre kriminalitet, högre kunskapsnivå o.s.v. Det mest intressanta var att även de ekonomiskt välbärgade mådde bättre i länder där skillnaden mellan dem och mindre välbärgade inte var så stor. Så även rika människor gagnas av ett jämlikt samhälle!
Men de senaste åren har klyftorna som sagt ökat vilket i förlängningen, enligt den här studien, kommer att leda till att kriminaliteten ökar, kunskapsnivåerna sjunker, vi blir fetare och sjukare. Det här är saker som kostar pengar!
De senaste åren har många människor lämnat a-kassan p.g.a. för höga avgifter. De som trots allt har sin omställningsförsäkring kvar har fått den sänkt och fått svårare att klara sin vardag. Ett stort antal sjukskrivna har blivit utförsäkrade och står utan trygghet. Antalet socialbidragstagare har ökat i 90% av Sveriges kommuner! Ska det behöva vara så?
En annan stor skillnad, förutom graden av jämlikhet, mellan Sverige och Chile är att Sverige är ett rikare land. Det gör att vi har råd. Vi har råd att ta hand om dem som har sämre förutsättningar. Vi har råd att vara medmänskliga! Och här skulle jag kunna veckla in mig i vad som skiljer människan från djuren och vår intellektuella kapacitet och förmåga till empati, men jag hoppar över det och konstaterar bara att i det här landet har vi fortfarande råd att ta hand om varandra. Men det har blivit sämre med det, både med de ekonomiska förutsättningarna och med viljan verkar det som. Under den här mandatperioden har fler människor hamnat i utanförskap som Alliansen kallar det samtidigt som den rikaste procenten av befolkningen har fått lika stor del av de skattesänkningar som genomförts som hela 25% av de fattigaste i Sverige. Det kallar inte jag solidaritet. Det är bara ökade klyftor.
---
Och då kommer jag in på min andra berättelse. Där jag fastnade i kommunstyrelsens kortsiktiga politik. Som jag sa förstår jag mer nu. För det första har sambanden mellan kommunens inkomster, alltså den skatt vi kommuninvånare betalar, och kommunens möjligheter att fördela resurserna blivit tydligare. Minskar skatteintäkterna genom att färre betalar skatt och om man sänker skatten för folk, som alliansen nu gjort, så får kommunerna mindre pengar att fördela, så enkelt är det. För det andra är det inte lätt för en kommun att driva långsiktig politik alla gånger då budgeten endast läggs på ett år i taget med små möjligheter att spara i goda tider. Hur pengarna fördelas är också avhängigt den politik som förs på riksplan. När alliansen tillträdde 2006 var en av de första åtgärder man gjorde för att kunna genomföra sina skattesänkningar att dra in statsbidraget till vuxenutbildningen. En del kommuner försökte bedriva komvux i alla fall, på bekostnad av annan kommunal verksamhet.
---
Jag vill se en mer långsiktig politik. Jag tror det är viktigt att, som vi föräldrar gjorde då vi frågade ut våra kommunpolitiker 2004, ställa de stora frågorna och försöka se de stora sammanhangen. Sverige är ett land i Europa, ett land i världen. För att vi ska kunna förbli ett land med en bra välfärd är det viktigt att vi bedriver en politik med jämlikheten för ögonen. Vi måste våga satsa långsiktigt, investera i det som ger avkastning på lång sikt, som t.ex. en bra skola för barnen, förebyggande hälsoarbete och ordentliga trygghetssystem.
Vi måste våga investera i kunskap. Arbetslösheten i Sverige är idag hög, men samtidigt ropar företag som vill växa och utvecklas efter arbetskraft med rätt kompetens. Människor måste få möjlighet att vidareutbilda sig eller att omutbilda sig när det man redan kan inte längre efterfrågas.
Vi måste våga investera i vår miljö och fokusera på vad som är hållbart.
Detta är den stora skillnanden mellan oss och alliansen med moderaterna i spetsen. För oss är det självklart att politiken tar sin utgångspunkt i människan och i jämlikheten, det blå laget har en annan utgångspunkt. Tänker vi långsiktigt och tänker vi jämlikhet så har vi alla förutsättningar att tillsammans skapa ett bra samhälle för alla.
Därför är jag socialdemokrat och därför är det viktigt att rösta rött den 19 september.
Bra skrivit, mycket bra!