(S)-bloggar i Mora

"Vi måste tillåta oss att sörja" sa Heléne Hellmark Knutsson i radion P1 i lördags apropå Håkan Juholts, inte helt oväntade, avgång tidigare under dagen. Så är det. Det socialdemokratiska partiet har under en längre tid, inte minst under hösten, upplevt en stadig nedgång och befinner sig nu i djup kris. Och nu står vi dessutom utan partiledare då denne genomgått ett drev som slutligen fick honom på fall.

Så, detta kan vi konstatera, och tillåta oss att sörja över. Det måste vi, ett tag. Men i den sorgeprocessen ingår också att fundera över hur vi hamnade här. Redan har många kloka ord om "varför" och "hur" sagts, men vi behöver att fundera över vad vi själva tror och tycker. Och sedan ta tag i framtiden.

För en framtid har vi! Många är de ungdomar som idag inte finner något politiskt parti som företräder deras framtidssyn, en framtidssyn som grundar sig på i huvudsak socialdemokratiska värderingar om jämlikhet, men också på deras behov av att etablera sig i dagens samhälle. Ungdomsarbetslösheten har bitit sig fast.

Många är också de lärare som inte köper Jan Björklunds mantra om "ordning och reda" som det allenarådande svaret på skolans bekymmer. Lärare som tydligt ser att alla elever inte har samma förutsättningar, men som vill ge dem samma möjligheter till god utbildning. Som gärna ser andra svar på hur de ska lyckas med sitt uppdrag.

Många är även de medelklassväljare som via sina föräldrar gjort en klassresa från lågavlönad arbetare till tillräckligt avlönad tjänstman. Som i själ och hjärta är socialdemokrater men som idag inte förmår identifiera sig med "sitt parti". Som idag nöjer sig med alliansen för att "de verkar inte göra alltför stor skada i alla fall".

Röda mattan är utrullad, vi måste bara se till att beträda den! Formulera den politik stora delar av befolkningen efterfrågar och se till att få ut den på banan! Men vi måste hjälpas åt. Ställa oss frågan hur det kommer sig att vi, trots alla motgångar, fortfarande ser de grundläggande värden som socialdemokratin står för som det enda valet. Och när vi vet svaret - kommunicera det!

Oavsett vem som blir vår nya partiledare så måste vi alla hjälpas åt. Sverige har idag ingen livskraftig opposition, och det behövs! Vi måste alla hjälpas åt att vara den oppositionen, var och en av oss. Nu tar vi nya tag!

Följer en väldigt bra nätsida som handlar om skolan och samhället, och den heter just det: Skola och samhälle. Där debatteras det mesta som rör skolan men frågan har uppstått varför några lärare sällan deltar i debatten. Svaret är enkelt:

Det nämns redan i artikeln: det lärare har att tillföra handlar om undervisning. Men debatten om skolan handlar sällan eller aldrig om undervisningen. Den handlar om ordning och reda. Den handlar om friskolor eller inte friskolor. Den handlar om betyg och den handlar om lärarnas ökade arbetsbörda. Den handlar om ledarskapet i skolan och om organisationen. Det är som om undervisningen är underordnad en väldig massa andra faktorer som är avgörande för huruvida eleverna lyckas i skolan eller inte. Och eftersom lärarna sysslar, eller åtminstone har en önskan att syssla med undervisning så finns ingen anledning för dem att blanda sig i debatten!

En mycket negativ sak med den debatt som förts på senare år är just vilken vändning den tagit. Så fort man öppnar munnen för att tala om undervisning och utveckling av undervisning får man den stämpel på sig som också nämns i artikeln: vänster. För debatten handlar om kepsar, mobiltelefoner och skolk. Talar man om att undervisningen måste locka fram viljan hos barnen att lära sig (vilket alla vi pedagoger känner till som den bästa av inlärningsmetoder om jag får förenkla en smula) så är man inte längre objektiv utan offer för den gamla flumskolans tankar och pedagogik.

Inom hjärnforskningen är man mycket nöjd med den samverkan man numera har med psykologins område, men samverkan med pedagogiken är icke existerande av det enkla skälet att dagens hjärnforskning stöder den kreativa pedagogiken. Och det är inte politiskt rumsrent just nu!

Så varför ska lärare som med ryggmärgen kan detta blanda sig i en debatt där den tid det tar att formulera sig är totalt bortkastad?